Det går vidare i biografin om de Sade. Som ni ju redan vet så har han hittills inte gjort sig speciellt impopulär i det högre franska sämhället. Detta ändrade sig dock snabbt! År 1763 blev den 23-åriga Sade gripen för första gången. Han hade enligt vittnande lockat in unga horor i tomma hus för att sedan tortera dem med piskor, pinnar och eld samt att de blev tvungna att urinera på ett kors. Dessutom gav han sig på hembiträden av båda könen, och senare gjorde han det till och med tillsammans med hans fru. I fängelset skrev han som besatt om hans karaktärer i romanen “Justine och Juliette”, som också förts bort, torterats och misshandlats sexuellt. Den 28 oktober 1763 blev han återigen gripen på grund av en tio dagars affär med arbetaren Jeanne Testard. Han satt ett par veckor i fängelse i Vincennes. Dessa första fängelsevistelser var dock ingen varning för honom eftersom nästa skandal följde bara ett par år senare.

Nästa skandal blev med tiggaren Rose Keller, henne ska den 28-åriga Sade ha gisslat och tortetat på påskdagen den 3 april 1768- Sade grips igen. Han skulle ha letat efter en piga och efter överenskommelse tagit med henne. Först när de kommit fram ska Rose Keller ha märkt vad det handlade om. Även om kvinnan fick ett skadestånd och tog tillbaka anklagelsen så får de Sade efter hans fängelsevistelse i Saumur och Pierre-Encise den 16 november husarrest på hans egendom i La Coste.
Efter denna husarrest så ska det inte dröja alltför länge tills den nästa skandalen kommer.

Fler blogginlägg om Markis de Sade.

En del folk svimmar så fort de ser blod – och en del blir upphetsade av det! För blodfetischister har den röda livssaften en väldigt speciell dragningskraft. Dessa människors omgivningar reagerar i bästa fall med oförståelse på denna väldigt ovanliga fetisch, men ibland även med ett direkt avvisande. Kan man inte ersätta blodet med konstblod, röd marmeland eller dylikt blir frågan. Nej, det kan man inte! Det häftiga är ju att man vet att det är blod. Väldigt sällan relaterar denna fetisch till menstrationsblod. För det mesta får blodfetischisterna en njutning genom att skära eller bli skuren. De ärren som uppstår störs inte utan ses av de allra flesta som erotiskt.

Närhet och förtroende är otroligt viktigt när det gäller denna väldigt speciella fetisch. Den aktiva partnern tar symboliskt del i dennes passiva partner. Detta upplevs ofta som en särskild anknytning. En del lockas av bara synen av blod som rinner ur ett sår eller över huden. Utstående har ofta den felaktiga tron att den blodgivande partnern efter skulle kunna bli anemisk efter sådana blod-sessions, det är dock ingen fara eftersom det hos blodfetischister inte handlar om några stora mängder blod.

Blodregn som man kan se på vissa blodfetischist-bilder är endast konstnärliga verk. Ett välkänt exempel på detta är den första delen i „Blade Trilogy“, som innehåller massor av attraktiva scener för en blodfetischist. En scen har jag letat upp på Youtube åt er.

Blodfetischister får absolut inte glömma att vara försiktiga när de utövar denna fetisch, den innebär en ganska stor risk att smittas med diverse sjukdomar som AIDS, hepatit etc. Att testa sig innan man utövar denna fetisch med en partner är alltså obligatoriskt! Om testet är ok så är det dock fritt fram för de blodiga lekarna!

“Masochismen är önskan att helt och hållet underkasta sig en person av det motsatta könet; att av denna person bli härskad, förödmjukad och till och med bli misshandlad.” Så beskrev den Wienske psykologen Richard von Krafft-Ebing 1893 detta fenomen i sin studie “Psychopathia Sexualis” – och myntade samtidigt ett nytt begrepp. Vidare diskuterar han (beroende på infallsvinkel) denna perversion eller sjukdom som fick Masochs namn. Både Leopold von Sacher-Masoch och hans anhängare värjde sig förgäves mot denna kategorisering. Hur mycket Sacher-Masoch än kämpade mot att bli reducerad till denna del av sitt verkande, så förblev det dock helt utan framgång. Begreppet hade manifesterad sig. Att Sacher-Masochs namn användes av Krafft-Ebing som stigmatisering av en sexuell “perversion” grämde honom hela hans liv och åsamkade honom stor skada både i hans yrkesroll och socialt.

Mannen som ofrivilligt givit sitt namn åt masochismen, samt hans litteratur, blev dock illa beryktade och föll så småningom i glömska. Det kanske är därför det finns förhållandevis få undersökningar om masochism och Sacher-Masoch, jämfört med de otaliga studier kring sadismen och Markis de Sade.

Fler blogginlägg om Leopold von Sacher-Masoch.

För att förbättra sin dåliga finansiella situation gav Donatien de Sade slutligen efter sin fars vädjanden och gifte sig den 17 maj 1763 med Renée Pélagie de Montreuil. Hon härstammade från en mindre prestigefylld men desto rikare familj ur den franska adeln. Den 27 augusti 1767 föddes sonen Louis-Marie. De Sades andra son föddes samma år som Napoleon. Två år senare födde Renée även en dotter. Mellan 1764 och 1766 älskade de Sade förutom sin familj även en del aktriser, vilket familjen till en början tolererade.

År 1864 ärvde han av sin far den ärofyllda sinekuren att ikläda ämbetet som kunglig generallöjtnant av provinserna Bresse, Bugey, Valromey och Gexs som angränsar Schweiz.

Redan strax efter bröllopet började han, tack vare sin nyvunna rikedom, att leva ett skandalomsusat liv som till och med sprängde ramen av vad man var beredd att acceptera av en adlig libertin. Det franska rokoko-samhället var än så länge inte alls chockerad av den unga de Sades pamfletter om “extrem lust”. Fritänkarna som höll fräcka tal mot kyrkan och firade erotiska orgier låg i tiden. Det var dock när han började leva ut det han hade skrivit om som libertinerna blev smått chockerade.

Donation de Sade föraktade kvinnor och kunde bara få lustfyllda upplevelser när han fick dem att lida. “Man måste få kvinnan att hata en. Tortera henne och njuta av hennes kropp. En verkligen sensuell människa njuter mer när han orsakar smärta än när han försöker få henne att uppleva vällust.” sade den mörka Markisen.

Följderna av hans excesser kommer jag berätta om i de följande delarna av hans biografi. Men jag kan avslöja så här mycket: Han lyckades med mer än att hamna på fängelset!

Fler blogginlägg om Markis de Sade hittar du här.

Hela sitt liv försökte Leopold von Sacher-Masoch att leva ut sina bisarra fantasier. Redan mellan 1861-1865 hade han sitt första masochistiska förhållande med en kvinna vid namn Anna von Kottwitz. Detta förhållande fick stå modell för hans roman “Den separerade kvinnan”.

År 1867 skriver han ett 6-månaders slavkontrakt med Fanny von Pistor och åker med henne på en Italienresa.

Efter dessa första upplevelser gifter han sig 1873 med Aurora von Römelin, som under pseudonymen Wanda von Dunajew också är författare. Med henne försöker han att realisera sina fantasier. Även med henne skrev von Sacher-Masoch ett kontrakt, liknande det han tidigare hade skrivit med sin älskarinna. Enligt detta kontrakt skulle hans hustru göra allt för att underkasta honom – även med hjälp av piskan. Samtidigt förpliktade hon sig att bära päls så ofta det gick. Här hittar man många paralleller med Sacher-Masochs mest kända roman, “Venus i päls”. Till skillnad mot romanen försäkrade han sig dock att ändå få ett litet andrum: 6 timmar varje dag skulle han få tillbringa utan förödmjukelse.

Hans äktenskap havererar 1886. Efter den otrevliga offentliga skillsmässan och Sacher-Masochs finansiella ruin blir det tyst om honom. Med sin andra hustru flyttar han till den lilla byn Lindheim nära Frankfurt/Main där han dör den 9 mars 1895.

Fler blogginlägg om Leopold von Sacher-Masoch.

Även om en del tror att det är enkelt att binda partnern så behöver man för en bondage-session en ganska lång och bra förberedelse. Till detta hör kanske också ett besök på ett bondage-seminarium. Av riktiga bondageartister lär ni er hur man binder rätt (och ofarligt!).
Kvalitativa seminarier och workshops hittar ni till exempel hos Bondage Project. Utöver allt grundläggande för en bondage-session så får lära er viktig anatomi. Detta är viktigt för att redan från början undvika en del fel, till exempel att inte snöra av viktiga nerver och blodkärl. Även grundläggande fysik lär ni er där. Detta kan vara oerhört bra att veta innan man ger sig på hängbondage och annan bondage med belastning. När ni har tagit del av detta är det bara att gå igång!

- Ta er ordentligt med tid. Avbrott är irriterande – och ibland även pinsamt!
- Skaffa er en angenäm atmosfär och se till att inte rummet är för kallt. En session dröjer längre en fem minuter och om partnern är bunden naken så kan han frysa snabbt.
-Lägg fram era bondage-tillbehör och kontrollera dem. För nödfall så glöm inte förbands-saxen/nyckeln! Den som arbetar i mörkret borde även lägga fram en ficklampa. Detta är även praktiskt om det skulle bli strömavbrott.
- Kom överrens om ett kodord eller – om partnern har munkavle – ett kodtecken och se till att den som är bunden kan visa kodtecknet utan problem. Att knäppa med fingrarna är i detta fallet ganska opraktiskt.
- Inte bara kodordet, även grundläggande gränser borde man prata om i förväg. Så förhindrar ni att lusten snabbt blir till frustration eller ändå värre!

En annan sak som man inte ska ta så lätt på: Alkohol och droger passar verkligen inte in här! Båda partner ska vara nyktra och klara i huvudet. Droger och alkohol kan ge en dålig reaktionsförmåga , gör att man blir okänslig och stör hela uppfattningsförmågan – de agerande personerna blir till en riktig fara för sig själva och man missar det sköna med dessa bondage-sessions!

Nu när jag redan har introducerat Leopold von Sacher-Masoch som gav masochismen ett namn, vill jag även berätta lite mer om personen som står för sadismen, den berömda och ökända Markis de Sade.

Han föddes den 2 juni 1740 som Donatien Alphonse Francois Markis de Sade i stadspalatset i Paris. Han var son till Comte de Sade, Seigneur de Saumane et de La Coste et Conseigneur de Mazan och Comtesse de Sade. Han härstammar alltså från den provensalska adeln. Via sin mors sida var han på långa vägar släkt med bourbonerna, alltså den kungliga familjen.

Ursprungligen skulle han döpas till Louis Aldonse Francois Markis de Sade. Men tack vare ett fel i registreringen i den franska kyrkan Saint Sulpice fick han namnen Donatien Alphonse François som han är känd som än idag.

Första delen av sin barndom tillbringade han i slottet där han föddes. På grund av den prekära finansiella situationen sändes den unga de Sade 1744 till sin fars familj i Provençe. Där uppfostrades han först av några systrar till sin far, sedan av en bror, Abbé de Sade d’Ebreuil. Denna fritänkande farbror påverkade honom mycket.

Mellan 10 och 14 år gammal fick han gå på Collège Louis-le-Grand, senare på militärskolan för unga adliga, École des Chevaux-Légers i Versailles. 15 år gammal blev han officersrekryt. Bara ett år senare stred han i det Sjuåriga Kriget (1756-1763) där han befodrades flera gånger.

Fler blogginlägg om Markis de Sade hittar du här.

Efter hans arbete som professor för historia på Lemberger Universitet ägnade sig Sacher-Masoch åt författande. Han skrev romaner och folkloristiska noveller. Han författade även under pseudonymerna Charlotte Arand och Zoe von Rodenbach. Skrifterna av denna framgångsrika författare var exotiska, spännande och till och med moraliska.

Victor Hugo, Emile Zola och även Henrik Ibsen var beundrare av Sacher-Masoch. Ludwig II av Bayern kände på grund av dessa romaner att han var en typ av själsfränder till honom.
Sacher-Masoch var känd framförallt för hans fantasi och skrivkonst och att han estetiskt kunde formulera begär till smärta och underkastelse. Det mest kända verket är “Venus i päls” som utgavs 1870.

År 1886, när han var högst på karriärstegen, blev Sacher-Masoch firad i Paris av Figaro och den väl ansedda Reveu de Deux Mondes. Här tilldelades han även en orden.

Hans socialreformistiska idéer försökte han omsätta i realitet och han grundade en förening för folkets bildning. Sacher-Masoch var väldigt realistisk och tog itu med problemen som fanns under hans tid.

Fler blogginlägg om Leopold von Sacher-Masoch.

Om man ska titta närmare på saken så måste produkter och klädesplagg av latex i vår shop egentligen heta gummi. I Amerika kallar man det “Rubber”.
Latex är dels mjölksaften från Heva Brasiliensis (gummiträdet) och dels naturgummit som görs av mjölksaften. Först efter en mekanisk förbehandling, vulkanisering samt att färgpigment inblandas får man fram materialet som får våra fetischdrömmar att bli till verklighet.

Så att ett snyggt klädesplagg eller sexleksak av latex ska hålla länge är vården väldigt viktig. Passande produkter som talkpuder och vårdspray hittar du naturligtvis i vår shop.

Och varför vården är så viktig berättar jag om en annan gång.

Leopold von Sacher-Masoch, som psykologen Richard von Krafft-Ebing uppkallade masoschismen efter, föddes den 27 januari 1836 i Lemberg i Galizien (dagens Ukraina) i en familj som härstammade från Slovenien, Spanien och Böhmen. Hans mor Charlotte von Masoch var en adelsdam från Polen och hans far Leopold Sacher var hovsråd och polispresident från Lemberg, dagens Lviv eller Lvov. Den lille Leopold sköttes om av guvernanter och tjänstefolk. Även hans lust att lida härleder han till barndomen i senare biografier. När han var nio år gömde han sig i en släktings garderob och såg på när hon var otrogen. När släktingen upptäckte den lilla fluktaren blev hon vansinnig och gav honom stryk.

Senare flyttade familjen först till Prag och därefter till Graz. I den österrikiska staden studerade han juridik, historia och matematik. Året 1856, när han var 19 år, avslutade han sina historie- och filosofistudier med en doktorsexamen. Att såpass unga studenter fick en doktorsexamen var inte så ovanligt förr i tiden, utan väldigt utbrett. Redan i samma år förvärvade han en docentkompetens i historia och när han var 20 år blev han privatdocent på universitetet. År 1860 arbetade han som professor för historia i Lemberg.

Mer om den ganska obekanta namngivaren till masoschismen och hans författar-karriär berättar jag om nästa gång…

Fler blogginlägg om Leopold von Sacher-Masoch.